Tapirer


Tapiridae

Av de tre familjerna inom ordningen uddatåiga hovdjur är tapirerna den minsta, såväl vad gäller antalet arter som djurens storlek. De skiljer sig också avsevärt till utseendet från de övriga uddatåiga hovdjuren. De liknar mer svin eller flodhästar än noshörningar och hästar, och klassificerades också tillsammans med svinen fram till mitten av 1800-talet.

Taprierna är kraftiga med spolformiga kroppar. De har korta men inte påfallande tjocka ben samt utdragna huvuden. Det senare framhävs av att nosen och överläppen är sammanvuxna och bildar en kort snabel. Längst ut på denna sitter näsborrarna. Ögonen är små och sitter långt fram och ned på sidan av huvudet. Öronen är korta, rundade och upprättstående. Halsen är kort och mycket muskulös, och även svansen är kort. Hos bergstapiren är pälsen relativt lång och något krusig, medan den hos övriga arter är kort. Låglandstapiren har en kort man av upprättstående styva hår, från pannan till bogen.

Liksom noshörningen har tapirerna tre funktionella tår, klädda längst ut med små men välutvecklade hovar. Dessa tre tår, består av 2:a, 3:e och 4:e tån. På framfötterna finns även en något tillbakabildad rest av 5:e tån. Denna rör dock inte vid marken.

Tapirens hud är tjock, men dock inte så "pansarartad" att tapirerna kan räknas till "tjockhudingarna". (Dit räknar man noshörningar, flodhästar och elefanter). Med undantag för bergstapiren är huden dock, genom sin tjocklek, eftertraktad. Den används till en mängd handarbeten.

Färgen hos de olika arterna varierar, och beskrivs mer under respektive art. En egenhet hos tapirerna, som för tankarna till svin och hjortdjur är, att ungarna föds med ljusa fläckar och ränder på en i övrigt mörk hud. Detta är uppenbarligen en skyddsfärg i en skogsmiljö med spel mellan ljus och skuggor. Övriga uddatåiga hovdjursungar har inte denna skyddsfärg, men de lever antingen i helt öppna miljöer, eller är så stora att modern förmår försvara dem mot även större rovdjur.

Tapirerna har den minst specialiserade tanduppsättningen av de uddatåiga hovdjuren. De har kvar såväl hörntänder som alla tre framtänderna. Kindtänderna har inte samma tydliga anpassning till en hård och fiberrik diet som t.ex. hos hästdjuren. Två av framtänderna i överkäken är större än de övriga.

Kroppsvikten hos tapirerna varierar mellan 200 och 350 kg, och mankhöjden ligger mellan 75 och 120 cm. Schabraktapiren är den största arten och bergstapiren den minsta. Hos alla arter är honorna något större än hannarna.

Förekomst

Tidigare hade tapirerna en stor utbredning över såväl Asien som Europa och Amerika. I dag förekommer de i två från varandra väl skilda områden, bägge dock i tropikerna. Det ena är i Mellan- och Sydamerika, det andra i Indokina och Indonesien.

Tapirerna lever i tropiska regnskogar. De vill ha närhet till vatten och tät vegetation, vilket är livsviktigt för dem. De betar morgnar och kvällar. Då kan de ge sig ut även i helt öppen terräng, t.ex. på flodslätter eller odlade marker, där de kan ställa till med stor skada på grödorna. Bergstapiren däremot lever högt uppe i bergsskogar.

Det finns fyra arter av tapirer. Alla tillhör släktet Tapirus. En av arterna finns i Asien, schabraktapiren, och de övriga tre i Mellan- och Sydamerika.

Levnadssätt

Tapirerna lever ensamma med undantag för honor med ungar. De rör sig utan svårigheter genom mycket tät vegetation. Tapirerna är mycket förtjusta i vatten och är utmärkta simmare. En viktig del av födan består av vattenväxter. Tapirerna klättrar även bra i brant terräng, och förmågan att snabbt tränga sig igenom och försvinna i tät terräng är till stor hjälp när de flyr undan fiender. I Amerika är jaguaren den vanligaste naturliga fienden och i Asien tigern. Bergstapiren kan jagas av glasögonbjörnen.

Tapirer har ett skyggt och fridsamt temperament. När de förflyttar sig går de med nosen eller "snabeln" lågt, sniffar och undersöker allt i sin väg med luktsinnet. När den söker efter föda rör den sig långsamt i sicksack. I områden där de störs av människan, är de mera nattaktiva och undviker att bege sig ut i öppna områden under den ljusa delen av dygnet.

Tapirer har ett väldefinerat aktivitetsområde, där de utnyttjar traditionella och väl nötta stigar, vilka ofta bildar tunnlar i den täta undervegetationen. Stigar är markerade med spillningshögar. Förutom med spillning markerar tapirerna även med urin.

Tapirer har tämligen dålig syn, men luktsinnet och hörseln är mycket skarpa. Snabeln spelar en stor roll vid tapirens utforskande av sin omgivning. Förutom att användas som luktorgan är den även ett viktigt känselorgan med känselhår ute i spetsen. Snabeln används inte minst vid beröring av artfränder och har alltså en viktig social funktion. Tapirer är fredliga djur och uppträder sällan aggressivt.

Tapiren äter blad, skott, knoppar och frukter, ofta av vattenväxter. När den betar av buskar och träd tar den hjälp av snabeln för att nå upp till högt sittande grenar. Den reser sig ibland även upp på bakbenen och lutar sig mot t.ex. en trädstam för att nå ännu högre.

Fortplantning

Såsom de flesta regnskogsdjur saknar tapirerna någon bestämd fortplantningssäsong. Dräktighetstiden är 390-400 dagar. Vanligen föds bara en unge åt gången, men tvillingfödslar förekommer. Genom observationer i zoologiska trädgårdar vet man att honan uppnår könsmognad vid tre till fyra års ålder. Under uppvaktningen följer hannen efter den brunstiga honan, men det motsatta har också observerats. Före parningen utför djuren ett slags lekfullt förspel då de spinger runt varandra jagande och bitande varandra i benen. I det fria går det nog minst två år mellan varje födsel, men en hona i en zoologisk trädgård födde ungar tio gånger på 14 år. Detta visar vilken kapacitet tapirhonan har under optimala betingelser.


Skriv en kommentar


Tapirer.se - För dig som vill lära dig mer om tapirer